onsdag 31 mars 2010

Kära vänner...


Ville bara påminna om att våren nu är i antågande med en rasande fart.

Passa på och njut!!

Fotot är lånat från www.fotoakuten.se


Och här är några ord från bröderna Kenneth och Ted Gärdestad;
...utanför fönstret slår våren ut. Marken blir grön igen.
-Allt som var dött väcks till liv. Det kan också vi. - så länge vi andas...

... Solen går upp, så oskuldsfull. Lyser som guld, för kärlekens skull...


måndag 29 mars 2010

Check-box

Aaaahhh...

Första hemtentan betygsatt, första salstentan avklarad och första rapporten skriven.

Livet är skönt!
Jag sitter och läser på inför 3:e kursen denna terminen, dottern är lite sjuk så hon sitter i rummet bredvid och lyssnar på CD-saga.

Jag har kommit in i en lagom rytm, jag sitter med näsan i boken från 8-16. Jag har tid att ta paus för att gå med barnen till tandläkaren eller 4 års kontrollen. Eftersom jag redan innan bestämt mig för att bara studera dagtid, så lyser prestationskraven med sin frånvaro. När jag om 2,5år är gruvligt trött på studentlivet, påminn mig då om min känsla idag.

KAROLINA


Och PS: våren är på gång...DS

söndag 28 mars 2010

"Duktiga flickor" - debattartikel i nyligen uppmärksammat NetWorkingämne

Läser i aftonbladet.se idag om det vi nyligen debatterade här i bloggen, nämligen om att det är skamligt att duktiga flickor inte ens får lov att vara just duktiga - till och med DET ska göras ned.
Jag brukar ropa "heja" åt duktiga flickor - för de åstadkommer något.

Nu ropar jag "heja" åt debattörerna i artikeln :-)

Och så ropar jag åt oss själva, skribenter i bloggen,:
-Nu när ämne efter ämne vi debatterar här blir debattartiklar är det kanske dags att vi gör debattartiklar av våra stora ämnen, också?!

fredag 26 mars 2010

Dagisracet

Den här veckan har inneburit VAB för vår familj. Med två förkylda barn hemma märker man att barn behöver dagis. Då har jag ändå två barn som leker mycket bra tillsammans och är nära i ålder. Men de har kommit i den åldern att de också behöver dagis, båda 5-åringen och 4-åringen.
Första dagen är mysig, man tycker det är lyxigt att vara hemma mitt i veckan, och barnen tycker det är kul att vara hemma och leka och pyssla. Andra dagen går också ganska bra men efterhand märker man behovet av att träffa kompisar och göra annat än att umgås med mamma/pappa och syskon. Jag fick barn för att vilja umgås med dem men det är inte alltid de vill umgås med mig, det är den normala processen av att bli självständiga.

Jag började tänka på detta då jag läste detta debatinlägg om hetsen att hämta på dagis tidigast. Jag har också funderat på hur man får ihop det med korta dagar, långa lov och ledigt klämdagar. Mina barn har ibland varit bland de få eller tom själv på dagis på klämdagar. Jag jobbar kommunalt och i en verksamhet som inte kan stänga sådana dagar, på min arbetsplats är vi också flera småbarnsföräldrar så alla kan inte vara lediga alla klämdagar. Min man är en egenföretagare, en av dessa alla politiker älskar då de skapar jobb i Sverige, och kan heller inte alltid ta ledig på klämdagar.
Det roliga är att barnen tycker om dessa dagar med få kompisar på dagis, för då får de mycket extra från sina fröknar. Och fröknarna (ursäkta pedagogerna) tycker om dessa dagar då de kan ägna få barn sin uppmärksamhet.

Nu ska min son börja skolan till hösten och jag undrar om det är samma hets på fritids ?

Facklig arbete - vad jag har lärt mig

I går kväll avgick jag som ordförande för den fackavdelning jag tillhör. Jag är fortfarande kvar i styrelsen och kan få fortsätta mitt engagemang. Men kombinationen av jobb, föräldraledighet och ordförandeskap fick jag inte ihop.

Men vad har jag så lärt mig av den tiden jag varit ordföranden ? Det är mycket jag tar med mig, jag har lärt mig hur en förhandling går till, jag har byggt upp ett nätvärk utanför min egen förvaltning och jag har lärt mig en massa om de regler som styr arbetslivet. Den viktigaste lärdomen är dock att samarbete och kommunikation alltid är viktigt för att tillsammans utveckla en arbetsplats. Det har varit en rolig tid, i perioder också jättetuff då jag inte hade någon erfarenhet av facklig engagemang innan.

Mitt fackliga engagemang bottnar i min vilja att vara med att påverka och ta ansvar för att utveckla min arbetsplats. Ett engagemang jag ser fram emot att få fortsätta med, om än i en ny roll.



torsdag 25 mars 2010

Ytterligare ett "apropå att arbeta mycket"!

Fabian Wallén och Tino Sanandaji funderar också (liksom jag på ett antal ställen) på det här med att arbeta mycket eller ha mycket fritid.

Bara ytterligare en aspekt.

onsdag 24 mars 2010

Förmåga att vila

Efter allt snack om att jobba mycket (något jag gärna gör) tänkte jag nu balansera upp det med att påpeka vikten av återhämtning.

Nu menar jag inte den typen av återhämtning vi alla har och så väl behöver, nämligen semester och helger, utan jag menar mental frånkoppling.
Konsten att koppla bort arbetet när man de facto är ledig, är för mig oersättlig. På vägen hem från jobbet arbetar jag ogärna, utan lyssnar på musik eller sover. På kvällarna arbetar jag endast undantagsvis, utan ser helst film, Facebookar och kanske unnar mig ett glas vin till det.

Pauser under arbetsdagen är lika viktiga: att några minuter helt koppla bort och lägga sina tankar på eget valt område – ahh, undergörande!

Härom dagen arbetade jag en intensiv 16-timmarsdag och före den hade de flesta dagarna varit liknande i omfång, då jag arbetade hårt med att sätta ihop en unConference.
Som grädde på moset drog jag på en dunderförkylning med huvudvärk och lock för öronen, plus ett årsmöte i den förening jag var ordförande (avgick på mötet) så dygnen de veckorna bjöd inte mycket tid för frånkoppling. Inte heller bjöd de tid för vila eller möjlighet att tillfriskna.

När jag i det fallet inte hann gå till ställets vilorum för några minuters vila (nej, det fanns faktiskt inte ett sådant utrymme i tiden) la jag mig helt enkelt ned på en matta på golvet vid några tillfällen. Medan någon gick för att hämta en mygga, låg jag där. Medan någon hämtade ”de där papperen”, låg jag där och blundade några sekunder. Medan jag tyst för mig själv gick igenom det jag skulle säga den sista timman, låg jag och gjorde det där!
Det var ingen total avkoppling, men en mikropaus för hjärnan och den gjorde sitt till att jag i alla fall mäktade med att ta mig igenom den där dagen.

Så, alla: glöm inte vila, koppla av och ifrån!
(har ni några bra tips?)

Här ligger jag och vilar/jobbar. Kollegan Paul fotade mig med min iPhone!



tisdag 23 mars 2010

Tummen upp här med...

Min make har fått ett nytt jobb. (+++)
Jobbet kick-startar med en veckas utbildning i andra änden av landet. (-)
Denna veckan har jag ganska mycket i skolan. (-)

Men just den änden av vårt land där kickstarten äger rum, finns även Mormor&Morfar och kusinerna. (+++)
SÅ:
Knoddar får semester med massa bus och lek, make får sätta sig in i jobbet i lugn och ro. Och
undertecknad får hela veckan för mig själv och studieböckerna.... Yayjjj! (+++++)

Karolina

torsdag 18 mars 2010

Jag har tumme med någon däruppe

För en vecka sedan på torsdagen gick min man till jobbet som vanligt på morgonen. På kvällen skulle han ut med jobbet och spela bowling och äta mat. Klockan elva på förmiddagen ringer han mig och berättar att företaget där han är anställd ska läggas ned, arbetet skulle avslutas med omedelbar verkan och han var på väg hem!!! Vi blev rätt chockade båda två tror jag för detta kom sannerligen som en blixt från klar himmel och tillvaron kom plötsligt i gungning- vad skulle hända nu? Ska han bli arbetslös? Vad händer med ekonomin? Jag är ju hemma med vår minste och planerade att börja jobba i slutet av våren- vad skulle hända med alla våra planer?

Men när vi
hunnit hämta andan och pratat pratat pratat insåg vi att det här kanske var det bästa som kunde hända oss just nu... Min man får flera månaders full lön samtidigt som han kan vara hemma med mig och kidsen- vi har fått en unik chans att vara tillsammans allihopa under några månader! Sedan börjar min man sin 6 månaders pappaledighet och jag börjar jobba, då kan han i lugn och ro undersöka andra jobbmöjligheter. Tänk att något som verkade vara så skrämmande först kunde visa sig bli så himla bra...

tisdag 16 mars 2010

Ledarskap på YouTube

Jag har tänkt mycket på ledarskap och emotionell intelligens de senaste åren, eftersom jag deltog i ett tvåårigt program där vi hade förmånen att få lära oss mycket omkring dessa områden. Nu hittade jag en suverän videointervju med Daniel Goleman, mannen bakom begreppen Emotionell och Social intelligens.

Se, lyssna och låt er inspireras!

En annan video jag fastnade för var denna, som väcker tanken om att göra skillnad med sitt ledarskap. Den går kanske lite snabbt; men påminde mig om det jag skrev om senast här p
å bloggen.

Hoppas ni känner er lika inspirerade som jag när ni ser filmerna!


Omstart

Nu börjar det närma sig två månader sedan jag lämnade mitt gamla jobb och startade om. Jag har varit relativt osynlig här på bloggen sedan dess och det beror på att det har varit en mycket större och tuffare process än jag någonsin anat.
Att lämna arbetskamrater och det som jag såg som mitt drömjobb har tagit tid att bearbeta.
Allt är nytt. Det är nya arbetskamrater, nya rutiner, nytt teknikområde, nya verktyg. Jag som varit på samma arbetsplats i många år och varit väl inkörd i allt känner mig helt plötsligt alldeles vilsen. Saker som tidigare var självklara har jag inte längre någon aning om. Hur kontaktar jag IT-support? Var finns skrivarna? Vem pratar jag med när saker och ting inte fungerar?
Arbetsätt och rutiner skiljer sig massvis från vad jag är van vid och det tar det tid att vänja sig vid.
Första dagen på nya jobbet kändes allt spännande och nytt, och jag var väldigt motiverad.
Men sen har det tagit tid att komma igång och det blir mycket tid att bara sitta och ”göra ingenting”, och då kom också längtan tillbaka till gamla jobbet.
Från att ha varit självgående känns det nu som om jag inte bidrar med någonting.
Och förutom att komma in i alla nya arbetsuppgifter så gäller det också att bygga upp ett nytt socialt nätverk. Det tar minst lika mycket på krafterna som att lära sig allt det tekniska.

Som om en extra bonus så satte vår VAB-säsong igång ungefär samtidigt som jag bytte jobb och vinterns snökaos resulterade i att förskolan stängde en hel vecka. Så det har blivit mycket pusslande med att få ihop det.

Samtidigt är det spännande att få komma ut och se och lära nytt, att lära känna nya kollegor och få erfarenheter från andra branscher. Det är inspirerande, om än aningen jobbigare än vad jag trott.
Nu börjar jag så smått komma i ordning och jag känner mig mer och mer som en del av den nya gruppen. Jag inser att jag faktiskt kan en hel del, även om mycket fortfarande känns obegripligt. Men jag är hoppfull inför framtiden!

lördag 13 mars 2010

I HELA landet finns drivna kvinnor!

Jag bor nu strax utanför Göteborg och flyttar snart till en idyll strax utanför Malmö, eftersom makens och mina karriärer kräver det.
Vi ser fram emot att bli skåningar. Jag har trivts med att vara göteborgare. Både maken och jag ÄR dock stockholmare efter att vi fötts där och haft del av barndomen där.
Dit kommer vi dock troligen inte att flytta tillbaka.

Nu vad som frustrerar mig:
*"Passion for Business", denna tidskrifternas tidskrift har vad som verkar vara fantastiskt spännande verksamhet med nätverkande och alla möjliga kurser i ett tämligen nytt nätverksprogram. Det bjuds träffar, frukostföreläsningar och allt möjligt som verkar väldigt stimulerande!

*Nu rapporterar Charlotta, nedan, om "Your Life" grundat av alla tidningsgrundares grundare: Carina Nunstedt, vilket bara bådar gott. Nätverk och träffar planeras - åhhh, så roligt och givande det verkar.

VAR anordnas dessa spännande verksamheter?
I Stockholm.
*Grrrrrrrr* jag vill också kunna delta!

Allvarligt talat: varför lever vi ännu år 2010 med denna Stockholmscentrering? Tror någon på fullt allvar att det endast är där det händer?
Själv är jag tokexalterad över att komma till Malmö och börja arbeta i vad vissa kallar "Sveriges motor" och där det händer otroligt spännande saker. Bara närheten till Danmark och kontinenten....
Varför inte finna roliga nätverk för drivna kvinnor där?

(jo, jag vet att jag kan starta ett men jag har ett annat arbete - de som startar upp i Stockholm vill jag uppmana att även sparka igång i resten av landet
!)

Carina Nunstedt är i farten igen

Jag har tidigare listat min kvinnliga förebilder. En av dessa är tidningsdrottningen Carina Nunstedt, mamma till bland annat Mama, Family Living och Passion for Business. Hon lanserar nu ett nytt projekt kallat Yourlife. Det är ett magasin, en sajt och ett nätverk som ska lyfta ämnen som böcker, karriär, mat, resor och kultur men även politik och samhälle. Borta är traditionella kvinnoämnen som mode och relationer, något både Carina Nunstedt och läsarna säger sig ha tröttnat på efter att ha scannat målgruppen och marknaden via bland annat sociala medier.

"Det finns ett sug efter att tas lite mer på allvar och att läsa om sådant som politik, samhälle och böcker, områden som kvinnor är väldigt intresserade av. Magasinet kommer att innehålla en mix för de som både vill tänka till och drömma sig bort", säger hon i en längre intervju på Dagens Medias hemsida som publiceras i dag.

Åh, det här ser jag fram emot. Jag har stora förhoppningar och hoppas att Carina lyckas med det här projektet. Det ligger i tiden med personliga möten och nätverkande.


Nu ska jag bli medlem.
(bild lånad från Your lifes hemsida)





fredag 12 mars 2010

Könsroller, skuld och ansvar

En av mina favoritbloggar är Ketchupmammans blogg. Oftast är hon bara rolig och får mig att gapskratta, och ibland lyckas hon så oerhört bra med att sätta ord på sånt jag själv funderat över. Igår handlade det om könsroller:

"Så istället för att skuldbelägga kvinnor tycker jag att vi ska förvänta oss mer av män. Alla borde ta för givet att män är närvarande pappor som delar på hushållsarbetet. Arbetsgivare borde ta för givet att pappor tänker vara föräldralediga, dagispersonal borde ringa pappor lika ofta som de ringer mammor när barnen blir sjuka, du borde bli förvånad över att din manliga kollega med småbarn kan jobba över varje dag, brev, inbjudningar och kallelser borde inte komma i mammans namn, vi borde inte fråga en mamma var hon gjort av barnen om hon inte limmat fast dem på sin egen kropp, vi borde inte ifrågasätta en mamma som reser bort en helg utan barn, men kanske istället ifrågasätta en pappa som jobbar borta hela veckorna och aldrig är pappaledig. Vi borde inte berömma en man som sätter in sin egen tallrik i diskmaskinen eller undra om mamman är sjuk när han dyker upp med dottern på halvårskontrollen på BVC, vi borde inte undra vad det är för fel på en mamma som vill jobba när sonen är tre månader, osv, osv. .."


torsdag 11 mars 2010

Se upp för den ”duktiga flickan”

Dagens lunchdiskussion var varför kvinnor ofta tenderar att ägna sig åt projektledning istället för teknik. Själv har jag också en ledande roll men med fokus på teknik så jag har svårt att förstå dragningskraften till projektlederiet.

I måndags ordnade Sveriges ingenjörer ett seminarium för kvinnliga ingenjörer, i sammanfattningen av detta berör man faktiskt den frågan:

"Kvinnor är ofta mer verksamhetsorienterade än män. De samordnar, fixar, planerar och tar ansvar för hela verksamheten medan männen i större utsträckning ägnar sig åt just sin arbetsuppgift. Eftersom kvinnor ofta tar på sig chefsrollen automatiskt så resonerar arbetsgivaren som så att varför ska man göra dem till chefer när de ändå redan gör jobbet? "

Läs mer här!

onsdag 10 mars 2010

Sjung om studentens...


Dagens Nyheter skriver i dag om de roller tjejer och killar får i skolan. Ett viktigt ämne i tider då tjejerna har högre utbildning än killarna, men fortfarande halkar efter vad gäller lön och utvecklingsmöjligheter.

Enligt den forskning, som etnolog Göran Nygren bedriver, är killarna "glidare", som främst ägnar sig åt att nätverka, medan tjejerna pluggar stenhårt och blir "prestationsprinsessor" i skolan. En betydelsefull faktor i sammanhanget är de budskap som vuxenvärlden skickar till de olika könen, där killarna får dominera i klassrummet på bekostnad av tjejerna.

Det är sorgligt att det blir en sådan uppdelning redan i skolan. Rent spontant känns det som om både tjejer och killar skulle vinna på att både plugga och nätverka. Men i stället förstärker de vuxna synen på hur flickor och pojkar bör vara.

Vad vinner vi på det här? Ingenting eftersom både killar och tjejer förlorar viktiga komponenter som behövs när man ska ut i arbetslivet.







Kvinnornas 60-tal, i Mad men

Jag vet att någon av mina kära medskribenter i bloggen här skrivit om ”Mad men” tidigare och det är ju inte särskilt konstigt eftersom jag nog är sist i världen att upptäcka denna intressanta serie!?
Jag har köpt första säsongen och den är ett kärt kvällsnöje tillsammans med min make i soffan. Jag sugs in i stämningarna och jag häpnar trots att jag så väl vet att kvinnorna var i en beroendeställning gentemot männen. Kvinnorna är utlämnade totalt, i 60-talets USA, åt mäns godtycke vare sig det gäller äkta män, arbetsgivare, kollegor, psykiatriker eller makens arbetskamrater.
En av de riktigt stora behållningarna med serien, för mig, är just att det här syns och märks tydligt fast det aldrig uttrycks med ett ord.
Så var det troligen, kvinnor (eller män) visste inget annat.

Ibland när man diskuterar 50- och 60-tal kan det lyftas fram som en fördel, det här att man hade så tydliga roller och kvinnor och män hade sina skilda könsroller. Vad jag lägger märke till i serien som bara måste stämma med hur det var i verkligheten (får ta reda på detta av den generationen!) är att männen inte var särskilt lockade och attraherade av sina fruar som människor.
Fruarna togs för givna (så klart, de var ju det) och de levde liv som männen inte var särskilt nyfikna på eller intresserade att höra mer om.

För mig och min man har jämställdheten det som stort plus: vi är två kreativa människor som kommer på idéer och verksamheter och vi är väldigt intresserade av att höra om varandras arbete. Vi inspireras av varandra och kan lyfta varandra ytterligare i våra dagliga liv.
Gott i själen.

EN bra sak med 60-talets USA, där ”Mad men” utspelar sig, är att kvinnorna fick lov att ha sina kvinnliga former och riktigt framhäva dem! Det känns inte som att ”bantning” stod i fokus och inte heller anorektiska ideal. Läppar, mage, lår, rumpa och byst var vackert – så koolt.
Jag ser faktiskt på min egen figur med lite snällare ögon, redan efter sju avsnitt!

Christina Hendricks som Joan Harris i serien Mad men.




tisdag 9 mars 2010

Så mycket att göra, och så lite bloggtid

Det är så mycket jag läst de senaste dagarna som varit värt ett inlägg, men jag har inte hunnit (de där prioriteringarna ni vet) så jag sammanfattar några punkter här:

Igår var det den internationella kvinnodagen. En dag som fortfarande är värd att uppmärksamma.

I Sverige handlar det om rätten till lika lön för lika arbete och att män och kvinnor skall behandlas som likvärdiga både när det gäller föräldraskap och arbete. Tydligen har vi inte diskuterat frågan nog eftersom kvinnor idag fortfarande kan få sparken för att de är gravida, och män tycker att jämställdhetsfrågan blivit "tröttsam".


"Det krävs heller inget geni för att förstå att det skulle se annorlunda ut om det var samma ”risk” att ha manliga anställda som det är att ha kvinnliga."
"Det enda som verkar fungera är att låsa föräldradagarna, så varför inte låsa fler?
Vad väntar vi på? "

I andra länder handlar det om att överleva förlossningen eller undvika att bli mördad och våldtagen. Givetvis så är ju dessa frågor av en helt annan dignitet än jämställdhetsfrågorna i Sverige, "Världens mest jämställda land", men det betyder inte att vi bara ska sopa allt annat under mattan och sluta kämpa.

En lite gladare nyhet är då att Maria Wetterstrand blivit utsedd till årets kvinna av Expressens krönikörer. Kul tycker jag, som är ett stort fan.

Och sist men inte minst kan man alltid glädjas åt att våren äntligen verkar vara på väg.

Arbeta mycket (och med god kvalitet)

Jag och medarbetare bedriver verksamhet in action!


Det här med att jobba mycket väcker alltid debatt (här också). Ofta kommer argument som att det är bättre att arbeta med kvalitet än kvantitet. Själv tycker jag att mycket och med högsta kvalitet smäller högre än lite med högsta kvalitet…

Jag sticker inte under stol med att jag arbetar mycket. Och gillar det. Jag gillar nämligen att se resultat och ser mitt arbete som en helhet, något som jag ska göra/genomföra och som tar den tid det tar för att åstadkomma det jag ser för mig. Jag betraktar även min lediga, privata tid på samma vis och gör där vad jag avser göra, oavsett vilken typ av tid det skulle ta.

Personligen tror jag att det är lättare att nå framgång och lättare att må bra medan man gör det, om man inte ”räknar kvartar”.

På det uppdrag jag nu sitter, och snart lämnar, har jag arbetat hårt, kvalitativt och mycket. Jag har nått goda resultat tillsammans med medarbetare och jag hade inte kommit lika långt om jag räknat kvartar.
Andra argument är att man istället borde vara med de barn man skaffat. Jag är med de barn jag skaffat. Jag umgås, leker, spelar, fikar, badar, promenerar och nattar precis som alla andra mammor och pappor i detta land. Men ibland har min son fått bli nattad av pappa tre-fyra kvällar per vecka, istället för de betydligt mer vanligt förekommande två kvällarna per vecka. Ibland har min son fått bli vabbad av pappa och inte heller det tror jag att han tagit skada av. Visst har jag missat roliga tillfällen som Luciafiranden på förskolan och ett antal föräldramöten men min man har varit med då jag inte kunnat. Min man har vid andra tillfällen varit den som missat och då har det varit jag som varit där.
Vår son är glad och munter, hans liv blev inte förstört på något vis av att mamma inte var med på Luciafirandet år 2009.

Barnen i det upptagningsområde jag är verksamhetsansvarig för (på bibliotekssidan) kan dock nu erbjudas en helt ny uppstartad satsning, mycket tack vare mina oräknade kvartar och missade firanden och föräldramöten. Jag är nu med, som sista stöt, på att kickstarta igång helt ny verksamhet och samverkan här i stadsdelen som finansiären och initiativtagaren uttryckligen sagt till stor del beror på att vi erbjudit så mycket god verksamhet under de här åren vi arbetat med uppdraget.
Så många barn har deltagit, så många barn har fått mervärde på sin fritid och så lyckade har satsningarna varit.
Tiden – jättemycket tid, energin – omätbar, har mynnat ut i något bestående. Barn ska få möjlighet att varje vecka sysselsättas gratis i sitt närområde.
Det är fantastiskt. Jag gläder mig oerhört å alla dessa fina barns vägnar.

Jag ångrar inte en sekund att jag valde – vid några tillfällen – att lägga min tid och min ork på andras barn än mina egna.
”It takes a village…”.

(och det tredje argument jag stött på när jag diskuterat sådant här är ”egoism” och jag tillåter mig än idag att fnysa åt det och väljer att kalla sådana argument för Jante, avund eller annat liknande)

söndag 7 mars 2010

Privat på jobbet

Hur privata är ni på jobbet?

Många tror att jag är superprivat på jobbet speciellt eftersom jag klär mig i en egen stil. Men jag anser att jag bara klär mig väldigt praktiskt (inte snyggt och inte trendigt). Jag vill inte ha snygga och dyra kläder på jobbet då jag emellanåt hamnar nere i någon lerig schakt.

Men imorgon är ett typexempel på när jag tycker att jobbet inkräktar på mitt privatliv. Vi ska ha konferens med några entreprenörer som vi anlitar ofta. Konferensen är på ett supermysigt litet hotellställe och självklart så skall det badas i den mysiga pooldelen mellan konferensen och middagen.
Det kommer inte jag att göra. Varför undrar säkert många. Jo, för att det är den privata Linda som älskar att bada, speciellt i mysiga poolar (men då med min man) eller i roliga vattenrutschkanor. Hade det varit ett stort ställe som var lite mindre intimt, eller om det bara hade varit med min avdelning så hade jag kanske tänkt på det en gång till. Men att mysbada med de som man kanske 3 månader senare kommer att sitta och förhandla med känns grymt konstigt.


Den privata Linda har även håret utsläppt ganska ofta (och inte uppsatt som på jobbet) och på somrarna har jag ofta klänningar (men aldrig på jobbet, det spelar ingen roll hur varmt det är).

Var drar ni gränsen mellan ert jobbjag och ert privatjag?

lördag 6 mars 2010

Hjernevask (hjärntvätt) och husmorshappy

I Norge har en debatt om jämställdhet och biologi dragit igång efter att programmet Hjernevask hade premier i veckan.
Jag hittade detta debattinlägg i en av Norges största tidningar, där det också är länkat till andra debattinlägg om biologi och jämställdhet. Jag fastnade för debattinlägget då flera av de som ingår i vårt nätvärk är ingenjörer.

Samtidigt dök jag på detta inlägg om unga mammor som gärna vill vara husmödrar. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, det hela känns så naivt. Husmorsysslor är den nya tidens yoga ?

Men summan är att man i alla fall diskuterar jämställdhet, och det kan man aldrig göra för mycket.

Fullspäckad lördag, hinner bara öppna Lindsös bok..!

Bild lånad från va.se


Om två veckor kommer mäklare, fotograf och på det visningar. Vi har ett rum att måla om, en trappa att måla klart och förbättra och några dörrkarmar att färdigställa före dess.
Hinner varken vara social (som vi annars väldigt ofta är på helgerna) eller läsa, vilket jag annars är toksugen på: Ebba Lindsös bok "Livet, makten och konsten att våga vara sig själv" ligger nämligen och bränner hål i sängbordet.

Jag tog mig tid att öppna boken och i fliken läser jag följande utdrag ur innehållet:

"Vi satt på Berns, ungefär som på en bio. Jag tog en plats någonstans i mitten och kunde faktiskt känna hur kylan slog emot mig. Sören Gyll försökte lätta upp stämningen. Han bad mig att ställa mig upp. Han ville förmedla en känsla av framtidshopp och förändring. Fotografernas blixtar lyste upp rummet. Jag bröt mönstret. På bilderna står jag upp i ett hav av män. Män som ser likadana ut. De tittade på mig men jag kan inte urskilja ett enda leende på bilderna."

Ebba Lindsö har länge varit en favorit och förebild för mig och efter bara dessa rader känner jag modet hon besitter.
När huset är sålt (och kanske under en och annan pendeltur) ska jag insupa denna bok. I can't wait!

Avbrott?

Som barn drömde jag, som många andra barn, om att bli veterinär. Sedan skulle jag åka till Afrika och arbeta på ett naturreservat, med de vilda djuren. Så blev det inte riktigt, men när jag var i Sydafrika härom året väcktes drömmen om Afrika igen och jag började fundera på möjligheten att ta ledigt ett halvår och hjälpa till med uppfödning och utplantering av utrotningshotade djur.
Tshukudu Game Reserve, Sydafrika 2008

I januari i år reste jag till Jerusalem, där jag träffade en journalist och fotograf som varit stationerad i Gaza. Hennes bilder och berättelser fick mig återigen att fundera över min plats och mitt bristande engagemang i de riktigt viktiga frågorna.

Nu är jag faktiskt i en fas i livet där jag har hunnit en bit i karriären, och inte har något som egentligen håller mig tillbaka. Jag tror det är dags för mig att börja fundera allvarligare på att göra verklighet av de här drömmarna, kanske under 2011?

Är det någon av er läsare som har tagit tjänstledigt och gjort något liknande? Har ni några tips eller tankar?

fredag 5 mars 2010

En intressant blogg

Min bror tipsade mig om denna blogg. Jag tycker han skriver intressant om motivation och om att sätta mål, med utgångspunkt i OS i Vancouver. Absolut en
blogg jag kommer läsa mer noggrant.


Carrfors Bråkenhielm

Anna Carrfors Bråkenhielm är så himla cool!
Jag blir supertaggad varje gång jag läser hennes ledare och ändå har jag nog bara vidrört dessa ledare en enda gång här i bloggen: bättring!

Jag köpte senaste numret av Passion for Business igår kväll, slog mig ned på pendeltåget och NJÖT. Jag blev härligt ilsk, peppad, taggad och laddad och så tokigt jobb- och debattsugen, vilket jag alltid blir av denna tidskrift.

Bråkenhielm lovar att ta reda på vad som krävs, i kompetensväg, för att få sitta i ett börsbolags styrelse. Hon och hennes medarbetare listar i aktuella numret 69 kvinnor redo för tunga operativa poster och de stora styrelserna: heja, vilket driv - jag gillar det massor!

Köp Passion for Business och läs - du kommer inte att ångra dig en sekund!

torsdag 4 mars 2010

"Och hur mår barnen??"

En kvinna i mitt nätverk reflekterade över jämställdheten på arbetsplatsen härom dagen: ”för varje år som går inser jag är det är värre ställt än jag först trott, jag önskar jag fortfarande hade samma naiva optimism som när vi pluggade på KTH”. Jag funderade ett tag men kunde nog hålla med, ju högre upp i organisationen, ju färre kvinnor, desto sämre tycks det vara ställt med jämställdheten. En sak som gjorde den här (ändå hyfsat unga) kvinnan extra irriterad var hur hennes manliga kollegor envisades med att berätta om sina barn för henne. Hon har inga barn själv och är inte särskilt intresserad.

Några skratt och en natts sömn senare kommer jag till jobbet där en ung man ur min produktgrupp väntar på att få prata med min chef som sitter i telefon. Under tiden passar han på att ge mig en full rapport över hans barn och deras hälsotillstånd. När min chef lagt på luren framför den unge mannen sitt ärende och blir genast lotsad till mig som blev rätt full i skratt och hade lust att svara ”Ja jag kan hjälpa dig med din allvarliga eskalering, men först måste jag veta – hur tusan mår barnen?”.


Hur hanterar ni knattetimmesamtal från era manliga kollegor? Är de irriterande eller bara trevliga? Är det ett bevis på att papporna blir mer jämställda eller att de ser dig mer som mamma än kollega?


Alfa-gårdarna!

Ägor hos min "Alfahanne"-släkting,
en man jag älskar att diskutera jämställdhet med!


Jag drömmer om ett hus med havsutsikt och så en ljuvligt underbar pool, från vilken man förstås ser havet. Det är en av mina stora drömmar och den ska jag uppfylla!

Drömmar är livsviktiga och så roliga att underhålla.

Jag var tvungen att smålé när jag läste om Alfahannarnas gårdar (någon Alfakvinna hade smugit sig in också) och sedan tänkte på det lilla radhus vi köpt i Skåne, i en av dess sommaridyller, och jämförde det hela..! En lång väg att gå, om jag skulle ge mig in i den tävlingen!

Nu roar det mig inte alls, som sagt, med en gård så den tävlingen avstår jag (är heller ingen tävlingsmänniska) men jag tror det ligger lite sanning i det där med Alfahannarna och gårdarna. Jag har en, mycket trevlig, släkting som är urtypen av Alfahanne och visst har han en precis sådan gård - en med anor från 1600-talet...
Hur ser dina boendedrömmar ut?

måndag 1 mars 2010

Delat ledarskap

Japp, nu sitter jag här och har tagit ett litet "karriärsteg" igen. Om det räknas så när man genom en omorganisation går från 7 underställda till 19 underställda men är kvar på ungefär samma "nivå"?

Borde jag inte vara superglad? Jo, det kan man tycka och det är ju vad jag vill men...
... i nästan tre års tid har jag i princip haft ett delat ledarskap med en kille som har varit chef för min parallellgrupp. Det har varit alldeles underbart och nu känns det bara tomt.

De här tre åren har präglats av många korta och långa samtal, lätta och roliga men också tunga och jobbiga. Vi har båda haft personalansvar för hela gruppen under den andres föräldraledigheter men inte heller då har vi varit helt ensamma med våra beslut eftersom den andre bara har varit ett telefonsamtal bort.
Vi har inte alltid haft tyckt likadant men alltid respekterat den andres åsikter. Vi har bollat ideér och strategier och det har alltid känts som om summan har blivit större än delarna. I en artikel på chef.se listas tre viktiga kriterier och dessa inser jag nu att vi verkligen lever upp till.
1. Gemensamma grundvärderingar
2. Absolut förtroende för varandra
3. Prestigelöshet på alla plan

Nu har jag personalansvar för hela "vår grupp" samt ytterligare några individer och det känns så tomt. Min chefskollega är inte långt bort utan i samma ledningsgrupp och vi kommer troligtvis (om han känner samma tomhet) fortsätta ha varandra som bollplank. Men en sak som är tydlig för mig nu, det är att ett mer uttalat delat ledarskap troligtvis skulle passa mig som handen i handsken. Inte för att slippa ifrån tråkiga, jobbiga uppgifter och inte för att jag inte vågar fatta jobbiga beslut utan för att de tråkiga, jobbiga uppgifterna blir roligare om man delar dem med någon och de jobbiga besluten blir bättre underbyggda om de har bollats lite först.

Därför glädjer artiklar som den här mig oerhört. Kanske ska vi söka nästa jobb ihop?

Att gå ner i tid...

Älta, älta, älta. Snart är det dags för utvecklingssamtal med min chef, och flera gånger i veckan har jag funderat på huruvida jag ska gå ner i tid eller inte. Idén är att (kanske) gå ner från 100 % till 90 %. Risken är förstås att jag får jobba 100 % till 90 % lön, och det är det som står på "emot-listan". På "för-listan" står framför allt mindre stress. För nu stressar jag faktiskt, för att få ihop det berömda "livspusslet". Stressen kanske mest finns i mitt huvud, men ändock. Jag ligger konstant minus på flexkontot och försöker jobba ikapp kvällar och helger. Jag hinner aldrig träna och jag somnar oftast innan klockan 22. För mig själv skulle det kännas skönt att gå ner i tid och använda den till att slippa jobba på min fritid, slippa känna att jobbet alltid flåsar i nacken, och även hinna träna på lunchen en till två dagar i veckan. Och detta utan ett ständigt dåligt samvete. I mitt yrke är dock målen och arbetsuppgifterna ganska allmänna, det är väldigt svårt att se hur det ska summeras till 100 % och vad man konkret kan plocka bort för att minska arbetet. Tanken är ju 100 % prestation på 90 % mål, inte 90 % prestation på 100 % mål, om ni förstår hur jag menar.

Just när jag funderade på om jag skulle publicera det här inlägget så hittade jag följande inlägg hos Skriet från kärnfamiljen. Jag känner igen mig så!! Flera av kommentarerna skulle det kunnat vara jag som hade skrivit. Min ambition när vår son började på förskolan var att både jag och maken skulle gå ner till 90 % och vara lediga varannan fredag var. Nu kommer det inte bli så. Han kommer jobba heltid ett tag till i alla fall, och jag kommer använda mina 10 % till att korta de vanliga dagarna - för att över huvud taget få mina timmar att gå ihop med hämtning och lämning på förskolan, hinna med att träna och ta hand om min kropp, och gå lite tidigare någon dag i veckan och hinna mysa lite mer med sonen. För japp, nu har jag bestämt mig för 90 %!